Pappa min dog när jag var 10 år, minns som det vore igår,  pappa och mamma låg i lilla rummet och tittade i en katalog vad nytt dom skulle köpa hem, mamma går ut i köket för att sätta på kaffe..går tillbaka till lilla rummet där pappa ligger och gallskriker, jag kommer dit nån sekund senare, ser pappa som ligger å rosslar och är väldigt blå i ansiktet..

Det tog lång tid innan ambulansen kom, så pappa dog innan han var framme, och mamma kommer hem och säger.. "Pappa är död" jaha.. pappa död .. när kommer pappa hem ?..fattade inte innebörden då. det var 1966, tog mig ca: 1 vecka att förstå att pappa var död.!

Men när väl bomben slog ner för mig,så blev jag väldigt ledsen,, grät jättemycket,,även i skolan, grät i flera veckor... när jag nu tänker på hur det var så kommer tårarna trillande. " Det finns nått som heter fördröjd chock"

Dom tyckte att det var nått fel på mig..så dom förde mig till barnpsyk i Boden avd. 26 för utredning, men jag förstod ju inte varför dom hade fört mig dit.. så jag rymde hem,, från den öppna barnavdelningen.

När jag väl kom hem så stod dom från barnpsyk och väntade där på mig, och då fick jag komma på en "Låst avdelning" avd. 45

Dom förstod väl inte att jag var fruktansvärt ledsen för att pappa dött, dom frågade inte varför jag grät så mycket, saknade empati som jag ser det.

Dom gjorde flertal intelligenstester på mig,för att utröna om jag var knäpp.. fick även genomgå flera EEG tester."för att kolla efter onormal hjärnaktivitet... för eventuell lobotomi.

Vid flera tester så låg jag i snitt 120 i IQ, vissa dagar var det under 120, andra dagar var det över 120 , var där i olika omgångar. som längst ,tror det var ca 5 mån. närmare 1 år totalt på barnpsyk i Boden

Blev placerad på olika inrättningar,, 3 st. olika pojkhem, (Landstingets pojkhem 1967-68 ), Sävastgården, samt Strömsegården, det sista pojkhemmet där var jag i nära 3 år.. 2 olika fosterhem ca: 2 år, varav den första placeringen.. var ett rent "Helvete"

Först så tog dom hand om mig, när jag blev otroligt vilsen och orolig efter pappas död.. "Jag älskade pappa" och andra gången var när mamma skulle in på sjukhus när jag var 14 år, det var en farlig operation på den tiden, mammas lungor var vattenfyllda som en effekt av att hon hade TBC som yngre, som hon fick som sjuksyster på sanatoriet i Vinden i Västerbotten när hon vårdade andra TBC-sjuka.

Det var inte inte säkert hon skulle överleva sa dom, uppskuren från ena sidan av magen till ryggraden på andra sidan, minns så väl hur det åkte in slangar i mamma som dränerade mamma på vätska som var som blodlik,

Men det mesta kommer jag ihåg, och fortfarande så känner jag mig hatisk/sviken till allt som jag blev utsatt för som omhändertagen för samhällsvård, sen står det ju aldrig i nått papper om dom varit ond mot mig, något sånt kommer ju inte på pränt.

Jag har ju bara mina sår i skälen som aldrig vill läka.. som jag ser det så fick jag mitt liv förstört på grund av att aldrig fick samma chans som andra barn i samhället, när myndigheterna som skulle värna om min uppväxt samt att jag ska få samma rätt till skolgång som alla, inte gjorde ett dyft till att låta mig gå på skolan, eller att lära mig saker utan hade mig i förvar till jag skulle fylla 18, ett slags ungdomsfängelse är väl samma sak.

På pojkhem ska man max vara 6 månader under den tiden så gör man en utredning på personen i fråga för vidare åtgärder från samhället, men i mitt fall så slängde dom bort nyckeln tills jag skulle fylla 18. . och dom glömde bort att lära mig när jag blir äldre vad man ska göra när man talar med myndigheter, och förberedelse för vuxenlivet, inget av detta lärde dom mig.. det är inte deras ansvar ansåg dom säkert.

Kommer ihåg när jag var runt 11-12 år.. sa för mig själv.. nu är det 5:te skolan som jag börjar på i år.. " Blir inte mycket skolgång då." Landstingets pojkhem kom jag till 1967-68, där trivdes jag bra för Åke Wallström var snäll med oss grabbar, det var ingen aga där, utan han ville lära oss smågrabbar, istället för att slå in kunskapen, som på många andra ställen som jag varit på. Var även ett tag på Sävastgården som hade ett jordbruk innan jag blev placerad hos makarna Sandberg i Mansheden i Kalix kommun.
 -----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kom till Sandberg som var mitt första fosterhem i Mansheden feb/mån 1969. Sociala sa att jag skulle inte gå i skolan förrän till hösten. bättre att du lär känna Anna-Greta och Bertil Sandberg i stället, så du får gå om klassen igen.. för du har ju missat så mycket ändå av skolarbetet. på grund av att jag inte fick nån skolgång när jag var på Sävastgården.

Men det visade sig att jag fick slita hund. trodde att dom tog mig för att dom tyckte om mig ..och inte som dräng.

Anna-Greta var liten och späd, ca 165 lång, Bertil var över 180 och kraftig efter allt kroppsarbete som bonde och skogsarbete, så det kändes allt när man fick slag av han.. det var mest handflator i ansiktet, samt slag på armar och överkropp.

Första gången jag fick spö var när jag hade varit där i nån vecka, då sa Anna-Greta att åk med Bertil så får du se så fint det är i naturen samtidigt som ni hämtar timmer i skogen, det fanns en stor nordsvensk som arbetshäst på gården förutom hans blå traktor. färden gick med häst när vi åkte upp till hans ena skifte som låg ca 4 km bort i skogen bortom myrar och berg. väl framme så skulle vi lasta lite timmer på kälken som vi kom upp med. och för att hästen skulle stå stilla så slängde han år mig tömmarna och sa. "Han sa åt mig.. "Ta tömmarna" å slängde dom åt mig, och jag som knappt sett en häst mer än på vykort, inte klarade jag det. Tömmarna var frusna och glatta, råkade dra på ena tömmen.

Vips så knäcktes den ena skackel mot trädet, då fick jag stryk.. och han sa att nu får du gå hem som straff, och då fick jag både slag mot kroppen samt smäll i huvudet,kallade mig för typ.. "idiot" och som straff så får du gå från detta skifte medan jag tar hästen hem sa han. det tog mig flera timmar att ta mig hem plumsande längs det nya spåret som hästen gjorde tidigare, det var midjedjupt på vissa ställen. och blött på myren.. så när jag väl kom hem var jag rädd för mer stryk.

Så att bra att du kommer för nu finns det mat sa Anna-Greta, hon var den snälla i familjen Sandberg, fast hon var ju med på att utnyttja mig. En lärare på skolan i Vitvattnet, Kalix kommun ansåg att dom inte vill att jag ska sluta skolan som Sandberg ville . han verkar enligt samma papper anse att makarna Sandberg tar mig som "dräng" vilket jag också var, gratis arbetskraft, men jag blev otroligt stark för min ålder, tack vara allt hårt arbete i skogen samt i jordbruket, när jag fick komma hem en gång på ett snabbt besök hos mamma så var jag på Hildursborg i Boden . och tog 80 kg i styrkelyft från golvet hur lätt som helst, idag så tror jag inte att jag klarar 60 kilo.

En annan gång när vi åkte med hästen på vintern för att hämta hö i annan lada som där det fanns hö till hans djur, för att det skulle komma rätt så hade han gjort en rondell i snön så att han skulle komma in rätt mot ladan vid lastning, men vid detta tillfälle körde Bertil alldeles för fort med hästen i rondellen i snön på åkern så att höskrindan knäcktes mot ladan. så då fick jag stryk, jag skulle varnat han så att han inte körde in i ladan.

Och pisk fick jag rätt ofta.. även utan orsak.. även fast felet var herren i huset "Bertil Sandberg". eller som när katten deras smet upp på mitt kalla vindsrum.(På vintern var det ofta minusgrader där)

Fanns bara vedspis där nere , och det fanns ett mini-element som var kopplad till murstocken.. så kallad vattenburen värme. som skulle värma mitt ca 25 kvm stora rum. vilket inte förslog, då det ej var tätat runt det nyinsatta fönstret. Katten hade rivit ned ett fotografi på hans pappa som stod på en byrå i rummet mitt. så jag sa till (Bertil Sandberg) att det har fallit ner fotografiet på pappa hans. Å då tog det hus i helvete,

"DET VA MITT FEL" vem hade gjort det sa han, ! Katten ? Inte vet jag, sa jag. ljug inte sa han. å så gav han mig ordentligt med stryk slog med handflatan flera gånger.. jag fick så ont å grät så mycket .. hörde genom golvet hur han skrek till sin fru "Anna-Greta" nu har det där jävla grabben förstört pappas fotografi. hör henne säga.. Men inte är det Stefans fel, katten hade smitit upp på rummet, och vält ner fotografiet. hon skulle sopat upp glaset men glömt bort det... Han kommer några timmar senare och säger"Förlåt det var inte meningen" Trodde du var skyldig och ljög för mig..

Dom ringde flera gånger till skolan och sa att "Jag" Stefan är sjuk..Blir nog borta nån vecka, och till mig så sa dom ..va bra att vi ordnade som du slipper skolan nån vecka, sa Anna-Greta, då kan du ju hjälpa Bertil i skogen. eller som när det va slåtter, samma sak där..

Bertil for på Älgjakt Och Anna-Greta åkte in på lasarettet i Umeå för att operera sin giftstruma, sköldkörteln gjorde hennes ögon utstående samt att hon var smal som en sticka, mycket berodde nog på hennes sjukdom, hennes ögon hade ploppat ut lite, hon såg ut som "Marty Feldman" Och jag fick ju som sagt vara hemma..

Sköta om 8 kor 1 häst,kalvar, samt några grisar. utfodra, mjölka korna, bära vatten,bära hö, var ju faktiskt allergisk mot gräs.  snacka om att tala för döva öron, fanns inga vattenhoar, till kreaturen. vissa av djuren kunde dricka 3 hinkar i stöten. jag var ju bara en liten pojke på 13 år. fylla mjölkkannorna. 40-50 liter lasta dom antingen på släde eller kärra, beroende på underlag, köra ner dom till mjölkbryggan vid vägen 200 meter bort. lyfta upp dom..ca 150 cm upp på last bryggan ..vart sparkad av korna många gånger, trampad av hästen flera gånger. gissa va ont det gjorde att bli trampad av en "Nordsvensk" till häst kändes nästan som foten krossades.

Biten av hunden flera gånger, Bertil Sandberg trodde han var en domptör, flera gånger så tryckte han in hunden in i hörnet med en stol, samtidigt som han slog hunden med en piska. för att hunden hade gjort nånting som, hunden inte fick göra.. som när hunden hade skitit inne så vart det pisk med rottingen, jag slapp bli piskad. han slog mig med nävarna i stället.

Fick aldrig hälsa på nån klasskompis i grannbyn, Sandberg ansåg att dom var inget bra sällskap, då blev det arbete på gården istället så det blev dåligt med skolgång för mig, var ju på gården och jobbade istället, fick ca 50 kr totalt som veckopeng under den tiden jag var där. vissa veckor kunde jag få nån kr andra veckor ingenting, jag slösar ju bara bort pengarna på onyttigheter sa dom.

Minns att vi åkte till Isaksson två gånger som förstod ett litet sågverk på den tiden i Lill-Träsk några km från Korpikå för att såga timmer en vardag,när jag egentligen skulle vara i skolan. Bertil körde den blå traktorn och jag fick sitta på flaket tillsammans med timmerstockarna som skulle sågas, väl där så fastnade jag med "Långfingret" mellan valsarna på cirkelsågens träbänk när jag skulle ta reda på ströbräderna , som skulle användas till strö, och det gjorde så ont att jag höll på svimma. och jag skrek som en gris av "Smärtan" och då upptäckte Isaksson, han som körde/ägde sågen att det var nått fel, så han backade bandet som gjorde att jag kom lös från valsarna, och fingertoppen satt fast i en hudflik, Så det blev transport till Sjukhuset i Kalix, som gjorde att jag fick vara hemma från skolan, men det gjorde inte mig befriad från arbete på gården. det måste finnas nån gammal journal på mig angående den händelsen på Kalix lasarett, jag fick ju opereras, men det är nog svår att finna då dom övergick till digitalt i början på 2000-talet istället för pappersjournaler, då scannades inte pappersjournalerna över över digitalt, utan dom ligger i nått stort arkiv nånstans.

När Anna-Greta åkte in på sjukhuset i Umeå för strumaoperation så blev jag ensam med Bertil i 1 vecka, en kväll så våldförde han sig på mig, kröp ner i min säng, sa att han var ledsen att han hade varit dum, det skulle bli bättre sen, i samband med det förde han min hand till sin penis "kläm lite på den sa han, dra skinnet upp och ner, plötsligt så vart handen kladdig och det luktade illa i min näsa, han sa att det är naturligt. även jag kommer att göra så ? undrade då vad han egentligen menade med det.

Jag försökte få mamma att förstå att dom utnyttjade de mig hos Sandberg, men hon trodde inte det först. men när jag vidhöll min berättelse månad efter månad så tog hon kontakt med andra i byn, mamma ringde och frågade andra boende i byn hur det egentligen stod till, om det var så illa som jag sa. och det hon fick höra gjorde att hon yrkade att få tillbaka mig från Sandberg.

För mamma såg ju att jag for illa, det var ju inte därför som jag blev fosterson ansåg hon, mamma sa till mig senare när jag blev äldre, att hon frågade mina bröder om råd hur hon skulle göra, ville ju inte jag skulle fara illa.

Minns än idag att jag gick oftast med knutna nävar, tyckte det var konstigt att andra gick med öppna händer, berodde nog mycket på att jag fick stryk titt som tätt.

Andra fosterhemmet var när mamma skulle in och opereras , för vatten i lungsäcken , som gjorde henne svag och orkeslös Hos makarna Larsson så trivdes jag bra till en början, men när jag av oförstånd tog lite diesel från farmartanken så spillde jag nån deciliter utanför tanken på snön, för jag ville se om jag kunde få det att brinna på Svartbyträsket som var frusen "Grannpojken Lasse hade hällt ut bensin på isen mitt i natten, och tänt på det såg så häftigt ut, och då ville jag se om man kunde göra samma sak med diesel, vilket inte fungerade.

Så när jag kom hem från skolan till familjen Larsson så ledde Gunnar Larsson in mig i Pannrummet och gav mig en ordentlig omgång med stryk, och inte var det nått försonligt snack inte, tänk om han hade talat om för mig istället, att så gör man inte för då kan det komma ut i marken och förorena grundvattnet om man har otur.

För jag var bara nyfiken på hur saker och ting fungerar, jag är lika nyfiken idag som då, men är nästan 2 meter idag, som gör att ingen som ifrågasätter det man gör.. annat var det när man var liten, för då fick man stryk istället.

Så det är inte undra på att man slutade trivas där och började vara borta från hemmet, och det ledde till att jag kom i dåligt sällskap, för jag har alltid varit godtrogen och litar på folk, och är det än idag. "Godtrogen" man kan ju inte tro på allt skvaller. utan vill bilda mig en egen uppfattning, och då kan det vara försent.

För man lär sig ju av misstagen, och som liten så har ju du ingen erfarenhet av livet som sådan, utan det får du genom livets resa.. men är det ingen som lär en något, så står du där sedan som en idiot, när dom vill berätta nånting . för du har ju inte den kunskapen som krävs för att förstå vad det handlar om.

På Strömsegården hamnade jag 2 dagar före femton års ålder, och där fick jag vara till jag 17 och ett halv år..blev slutgiltigt utskriven våren 1974

Jag han bara komma till Strömsegården, så matade dom mig med stark psykofarmaka Nozinan, allt för att göra mig passiv , dom ansåg att jag var en orolig skäl.  enligt FASS: Nozinan används vid schizofreni, mani och vissa andra psykotiska tillstånd, vid paranoida tillstånd som t.ex förföljelseidéer och sjuklig misstänksamhet samt vid svåra smärttillstånd, antingen ensamt eller tillsammans med smärtstillande medel för att förstärka effekten av dessa.

Fick 4 tabletter per dag, 25 mg st. 2 på morgonen och 2 på kvällen. och jag ökade från 56 till 94 kg på ca 6 månader.. det enda jag orkade med var att äta samt sova första halvåret. dom väckte mig och sa"nu är det mat" så man släpade sig till matbordet. och sedan blev det sängen för jag var så trött.

Det enda felat jag hade var att jag var rastlös samt orolig, fast det är väl inte undra på, när man blivit dåligt skött av dom olika vårdinstanserna, bollad hit och dit, slagen gul och blå, alla hade olika sätt att uppfostra så det är väl inte undra på att man blev splittrad när man fick så många olika förhållnings regler om vad man skulle göra vad vad dom ansåg vara rätt eller fel, finns ju inte två stycken som tänker likadant, samt att jag hade troligtvis ADHD redan då, men det fanns ju inte på kartan.

Allt skedde med Olof Elthammars goda minne "Överläkaren på barn psyk" föreståndaren på pojkhemmet "Bengt Larsson samt Olov Elthammar var ju gamla vänner.. så det är ju inte svårt att förstå varför dom gav mig det.!

Anser att jag är otroligt nyfiken av mig, samt en sökare av naturen i det jag företar mig i, vill göra det bästa jag kan.

Och på pojkhemmet så uppmuntrade dom oss mer eller mindre till att röka tobak, dom sa oss 6 grabbar på pojkhemmet, ni får sitta här och röka vid matbordet, så som liten grabb litade man på dom äldre, att det var nånting naturligt att röka, för man gör ju som dom vuxna säger, lyder dom ,vi grabbar på hemmet var även i Torneo i Finland för att köpa billig tobak, dom kostade då bara några kronor per paket på 50 gram. så med mycket tobak, då röker man ju mer, en naturlig följd av när man har mycket av något.

Fick då 15 kr i veckolön så jag skaffade mig ett behov som kvarstår än idag.. har tappat nästan alla tänder , samt fått stroke av rökningens följder, samt proppar i benen, man blir ju fortare beroende som liten, än när du är stor på grund av att du har så lite kunskap om faran samt att din hjärna inte har utvecklats klart på långa vägar när du är ung, så fastnar man lättare i missbruk oavsett vilka droger man tar, tobak tillhör ju den drog som är mest beroendeframkallande av alla droger ca 32 % fastnar i tobaksmissbruk.

Jag ökade från 56 till 94 kilo på knappt 6 mån, orkade ingenting. jo.. äta och sova var i stort sett allt jag orkade med, blev allmänt kallad för Flodis.. inte svårt att gissa varför.

Så jag slutade att ta Nozinan tabletterna, mådde ju dåligt att inte orka något samt att bli retad dagligen, så när jag hade samlat ihop närmare 100 tabletter så visade jag Mariann alla tabletterna när hon kom med mera Nozinan som hon ville jag skulle ta, så sa hon, skynda dig att ta tabletterna , “Du kan ju få ett anfall om du slutar tvärt” men då sa jag att jag borde fått ett anfall redan, eftersom jag inte tagit tabletterna sista veckorna.

Föreståndarinnan på pojkhemmet Marianne Larsson satt i barnavårdsnämnden, jag som var olydig, samt småkriminell och skolkade, vart inlåst på hemmet..

Medans deras son Bo-Lennart som körde ihjäl en samt skadade 4 st. andra "Bilen som deras son "Bo-Lennart" körde på fyllan voltade, en kille som sitter bredvid på passagerarsidan hamnade under bilen, bensinen rinner ut, samt tar eld, killen brinner upp, Bo-Lennart som körde fick som straff, vara hemma utan större åtgärd från samhällets sida, Olle Elthammar"psyk läkaren" blev övervakare åt deras son Bo-Lennart.

Sonen hade fått bilen "Opel kapitän" av sin Pappa.. Föreståndaren på pojkhemmet "Bengt Larsson i Boden, som var släkt med familjen Göta och Gunnar Larsson , där jag var tillfällig fosterson , innan jag hamnade på pojkhemmet"Strömsegården" och som Belöning för att han skulle sluta dricka alkohol och sluta vara kriminell fick han bilen.. sonen var ju knappt 16 år, före detta klasskamrat till mig när vi var yngre.

Bengt Larsson jobbade på travsekretariatet i Boden då, han hade 4 egna hästar som krävde omvårdnad, gissa vem som fick sköta om dom...jo. vi som var placerade på pojkhemmet, och fick hjälpa till med slåttern på hans hemman i Aldersjön. samt att pressa höbalar för hand, med mera. gratis så klart, fick inga pengar där inte.

Under alla år som jag var omhändertagen så minns jag bara 1 gång hos tandläkaren på Korpen skolan i boden, det var när jag bodde hos Göta Larsson när jag var 14 år, då sa hon "Tandläkaren ""Du har 17 små hål.. men vi spar dom till nästa år så dom får växa till sig lite... dom är så små nu.! och nästa år.. inte blev det nån tandvård för mig, var ju inlåst på pojkhemmet, så jag fick aldrig gå till nån tandläkare.

Så när dom släppte ut mig från pojkhemmet så var ju inte min tanke på att gå till tandläkaren, jag var än mer vilsen då, visste inte vad jag ville då jag inte lärt mig något, så jag flydde Norrbotten och levde ett vagabonderande liv i flera år, i Stockholm samt Göteborg, bodde i trappuppgångar, och källare. samt kom in i kriminell verksamhet, mycket på grund av min kontakt med andra kriminella/pojkar på glid i samhället som jag träffade på pojkhemmet,

Inget hade jag fått lära mig när jag var omhändertagen på Strömsegårdens pojkhem. nån skolgång var det ju inte att tala om när man har hemskola 5-6 timmar i veckan, vissa veckor blev det ingen skola, som när läraren (Lars Sundström) var sjuk.

Så jag hade inga betyg när jag slutade hemskolan i 8:an som var nått att ha.. hade en trea resten tvåor samt ettor i mitt betyg, så det blir inget arbete på det. Dom erbjöd mig jobb på skyddad verkstad, klubbfabriken i boden, dom gjorde bandyklubbor bland annat, det var ett ställe där det fanns många förståndshandikappade, där tyckte "Lars Drugge" var hans namn, från arbetsförmedlingen" att jag passade in där. man sågs inte med blida ögon om man hade varit omhändertagen då..

Dom placerade mig på arbetsträningsinstitutet på Bergnäset i Luleå. det var mest legotillverkning dom höll på med, det var mest äldre där som hade olika arbetshandikapp, och som dom ville se vad för något som dom kunde placera dom på, men jag visste ju vad jag ville bli, mekaniker sa jag till Lars Drugge på AF i Boden. det blir inget av det sa han, om du är duktig här så kan vi kanske titta på det sen.

Men jag vantrivdes nått så fruktansvärt, så jag slutade när jag blev motarbetad, på arbetsträningsinstitutet så hade dom legotillverkning av olika produkter, som jag fick göra, bland annat dammvippor, dom kallades för det, 1000 st. skulle tillverkas, när jag har gjort 300-400 stycken, så tröttnade jag, jag ville ju lära mig till mekaniker, och inte stå och fila dagarna i ända, dammvipporna skulle ha träskaft, det var min uppgift att fila så att handtagen passade till dammvipporna. så jag slutade där och reste sedan till Stockholm, för jag ansåg att jag måste få miljöombyte, från myndigheternas vägran att hjälpa mig på bästa sätt.

Vad har man gjort för fel egentligen än att varit omhändertagen i många år, och när ska man slutligen ska släppas ut, som i mitt fall, så visste jag inget om livet utanför pojkhemmet, sedan jag blev fri från pojkhemmet så hade jag hade flera arbeten, och när jag blev sjuk så visste jag inte att man kunde sjukskriva sig.

För det var nått okänt för mig med min kunskapslucka, så jag ringde inte för jag visste ju inget, skämdes som en hund för att jag inte gått på jobbet eller ringt mig sjuk, det var okänt för mig.. jag var en komplett, "idiot" just då, visste inget om arbetslivet det enda jag var bra på, var att jobba.

Skämdes så mycket för att jag inte hade gått på jobbet, så jag hörde aldrig av mig heller för att få ut det jag hade förtjänat, förstod inte att jag hade rätt till pengar.

Det fanns ingen social bit, det har jag fått lära mig genom årens lopp, oftast den hårda vägen, så inte förrän jag blev 30 år, kom jag till insikt med, meningen i livet.

Pojkhemsförståndarna hade ett eget hemman i byn Aldersjön några mil från Boden, där fick vi vara stup i kvarten för vi grabbar skulle ju hjälpa till med det mesta på gården, slåttern, pressa hö för hand till höbalar till hans travhästar.

När det var dags för mig att få så att säga "Prya" så fanns det inga enligt Föreståndaren "Bengt Larsson ingen som ville ge mig en "Pryoplats".. jo det fanns ju ett ställe sa han.. Och det var på "Svartbjörnsbyns Soptipp utanför Boden.. där får du vara i 2 veckor.. Jag tyckte att det är bättre än inget, än att vara inlåst på pojkhemmet, som var mera som en förvaringsplats.

Till saken hör att mamma förestod Svartbyns gamla soptipp som fanns på 50-60-talet, och vi var fattiga på den tiden, tog allt jobb familjen kunde få, minns att jag fick trasiga, ibland hela leksaker som andra hade slängt bort på soptippen. så föreståndaren ansåg att med sin kunskap .. att min plats var på soptippen. och på pojkhemmet fick jag inte lära mig nått annat dåliga saker, mest på grund av dåligt sällskap som kom från alla andra problembarn som var intagna tillfälligt på hemmet, hade inga andra så kallade kamrater att umgås med, så jag blev ju präglad av vad dom lärde mig.

och när dom släppte mig fri.. skulle ju bli myndig. Då blev jag som korna på grönbete.

så det är inte undra på att det gick åt skogen för mig och dom fick vatten på sin kvarn, inget riktigt jobb fick jag heller, hade ju inga bra betyg än från årsklass 3. några andra betyg har jag inte . Jag hade ju varit på pojkhem, och det sågs ju inte med blida ögon av samhället, man var ju inte som andra och såna litade man inte på, istället för att hjälpa mig så stjälpte dom mig så. efter 7 år så ringde dom från AF och sa.. Nu finns det jobb för dig..var då sa jag.. ja det var 3 dagars potatisplockning i Sävast en och halv mil utanför bodens stadsgräns mot Luleå längs väg 97.. bad dom fara till pepparns land.

Tog mig nästan 13 år att bli en rättskaffens medborgare från det att jag släpptes ut från pojkhemmet.. Får tacka samhället för det.

De omhändertagna barnen har inte samma spelkort som de vanliga barnen, om ett skört barn görs skörare kostar det kraft för alla runtomkring det barnet. Dessutom kostar det möjligheter för det barnet i framtiden, självförtroende och människovärde.

Det har gått så dåligt för mig genom livet tack vara att jag inte fick nån rättvis uppväxt som andra i samhället, för det har påverkat mig i stort sett hela livet, min tragiska barndom. vete gudarna vad jag hade gjort idag, om inte jag hade behövt valsa runt olika ställen under min barndom, och fått lära mig saker som normala barn får göra.

Allt jag fått lära mig sista åren på pojkhemmet var sattyg, så det är ju inte att undra på att karusellen snurrade än snabbare tills jag fyllde 30 år, och och då lovade jag mamma att nu ska jag vända på mitt liv, och bli världens snällaste för jag "ångrade så många gånger som jag gjort henne ledsen" och aldrig ljuga längre, och stå för sanningen.

Och det löftet har jag hållit nu i snart 30 år..nu går det av bara farten.. inte alla som tycker om att man säger som det är, min chef på databutiken där jag jobbade i ca 6 år tills jag fick min stroke var förbannad på mig många gånger för att jag är för ärlig, gentemot kunderna.

Jag har ju så jävla svårt att hitta på saker eller att förvränga sanningen, lite som när jag var liten.. då hittade dom på en massa, men jag vill ju inte att andra ska på samma behandling som jag när jag var liten. Jag har blivit en sanningssägare.

Detta är en kort sammanfattning av vad jag kommer ihåg som omhändertagen.

Mitt stora intresse idag är informationsteknik, samt kunskapsinhämtning som jag fått genom mitt intresse för datorer samt internet.

Jag skriver många inlägg i olika politiska forum på internet idag, kunskaper som jag fått genom källforskning, slutat mer eller mindre tro på vad myndigheterna säger är sant sedan jag fyllde 30 år, för det är ju tack vare dom, som mitt halva liv till stora delar har gått till spillo.

Innan jag fick stroke så hatade jag politik, det var bästa sättet att skaffa sig ovänner ansåg jag, efter min stroke så älskar jag politik, samt hade glömt bort mycket av det förgångna, idag efter stroken så minns jag många saker som det vore igår, har ett minne från ca 3 års ålder,samt många minnen från 5- 10 års ålder innan pappa dog.

Hjärnan är förunderlig, att jag skulle få såna intressen efter en stroke hade jag ingen aning om tidigare.
Jag är autodidakt i det mesta som jag har kunskaper av, bland annat min datakunskap är så gott som självlärd, jag hade en mentor (Bertil Johansson) som fick mig intresserad för datorer på 80-talet. och på den vägen är det, som bodde i Helenelund, Stockholm, men han dog i cancer för ca 6 år sedan, världens snällaste, han var som en bror för mig, då mina andra bröder inte drar åt samma håll som mig, gissa om jag saknar min enda riktiga vän här i livet.

Det har gått så dåligt för mig genom livet tack vara att jag inte fick nån rättvis uppväxt som andra i samhälllet, allt jag fått lära mig sista åren på pojkhemmet var sattyg, så det är ju inte att undra på att karusellen snurrade snabbare tills jag fyllde 30 år och lovade mamma att nu ska jag vända på mitt liv.och bli världens snällaste.

Av Stefan Johansson - 1 september 2016 15:44

Mitt lilla helvete på denna planet var när jag fick komma till makarna Sandberg i Mansheden i Kalix kommun som fosterbarn, där jag fick vara dräng istället för att vara som vanliga barn, att umgås med andra barn, och gå i skolan, det var skogen samt lantbruket som gällde för mig som 13 åring.

Kom till Sandberg som var mitt första fosterhem i Mansheden feb/mån 1969-70 nånting, Sociala sa att jag skulle inte gå i skolan förrän till hösten. bättre att du lär känna Anna-Greta och Bertil Sandberg i stället, så du får gå om klassen igen.. för du har ju missat så mycket ändå av skolarbetet. på grund av att jag inte fick nån skolgång när jag var på Sävastgården.

Men det visade sig att jag fick slita hund. trodde att dom tog mig för att dom tyckte om mig ..och inte som dräng.

Anna-Greta var liten och späd, ca 165 lång, Bertil var över 180 och kraftig efter allt kroppsarbete som bonde och skogsarbete, så det kändes allt när man fick slag av han.. det var mest handflator i ansiktet, samt slag på armar och överkropp.

Första gången jag fick spö var när jag hade varit där i nån vecka, då sa Anna-Greta att åk med Bertil så får du se så fint det är i naturen samtidigt som ni hämtar timmer i skogen, det fanns en stor nordsvensk som arbetshäst på gården förutom hans blå traktor. färden gick med häst när vi åkte upp till hans ena skifte som låg ca 4 km bort i skogen bortom myrar och berg, väl framme så skulle vi lasta lite timmer på kälken som vi kom upp med. och för att hästen skulle stå stilla så slängde han år mig tömmarna och sa. "Han sa åt mig.. "Ta tömmarna" å slängde dom åt mig, och jag som knappt sett en häst mer än på vykort, inte klarade jag det. Tömmarna var frusna och glatta, råkade dra på ena tömmen.

Vips så knäcktes den ena skackel mot trädet, då fick jag stryk.. och han sa att nu får du gå hem som straff, och då fick jag både slag mot kroppen samt smäll i huvudet,kallade mig för typ.. "idiot" och som straff så får du gå från detta skifte medan jag tar hästen hem sa han. det tog mig flera timmar att ta mig hem plumsande längs det nya spåret som hästen gjorde tidigare, det var midjedjupt på vissa ställen. och blött på myren.. så när jag väl kom hem var jag rädd för mer stryk.

Så att bra att du kommer för nu finns det mat sa Anna-Greta, hon var den snälla i familjen Sandberg, fast hon var ju med på att utnyttja mig.

En lärare på skolan i Vitvattnet, Kalix kommun anser att dom inte vill att jag ska sluta skolan som Sandberg ville . han verkar enligt samma papper anse att makarna Sandberg tar mig som "dräng" vilket jag också var, gratis arbetskraft, men jag blev otroligt stark för min ålder, tack vara allt hårt arbete i skogen samt i jordbruket, när jag fick komma hem en gång på ett snabbt besök hos mamma så var jag på Hildursborg i Boden . och tog 60 kg i styrkelyft från golvet hur lätt som helst, idag så tror jag inte att jag klarar 60 kilo.

En annan gång när vi åkte med hästen på vintern för att hämta hö i annan lada som där det fanns hö till hans djur, för att det skulle komma rätt så hade han gjort en rondell i snön så att han skulle komma in rätt mot ladan vid lastning, men vid detta tillfälle körde Bertil alldeles för fort med hästen i rondellen i snön på åkern så att höskrindan knäcktes mot ladan. så då fick jag stryk,  jag skulle varnat han så att han inte körde in i ladan.

Och pisk fick jag rätt ofta.. även utan orsak.. även fast felet var herren i huset "Bertil Sandberg". eller som när katten deras smet upp på mitt kalla vindsrum.(På vintern var det ofta minusgrader där)

Fanns bara vedspis där nere , och det fanns ett mini-element som var kopplad till murstocken.. så kallad vattenburen värme.  som skulle värma mitt ca 25 kvm stora rum. vilket inte förslog, då det ej var tätat runt det nyinsatta fönstret.

Katten hade rivit ned ett fotografi på hans pappa som stod på en byrå i rummet mitt. så jag sa till (Bertil Sandberg) att det har fallit ner fotografiet på pappa hans.. Å då tog det hus i helvete,

"DET VA MITT FEL" vem hade gjort det sa han, ! Katten ? Inte vet jag, sa jag. ljug inte sa han. å så gav han mig ordentligt med stryk slog med handflatan flera gånger.. jag fick så ont å grät så mycket ..

Hörde genom golvet hur han skrek till sin fru "Anna-Greta" nu har det där jävla grabben förstört pappas fotografi.

hör henne säga.. Men inte är det Stefans fel, katten hade smitit upp på rummet, och vält ner fotografiet. hon skulle sopat upp glaset men glömt bort det... Han kommer några timmar senare och säger"Förlåt det var inte meningen" Trodde du var skyldig och ljög för mig..

Dom ringde flera gånger till skolan och sa att "Jag" Stefan är sjuk..Blir nog borta nån vecka, och till mig så sa dom ..va bra att vi ordnade som du slipper skolan nån vecka, sa Anna-Greta, då kan du ju hjälpa Bertil i skogen. eller som när det va slåtter, samma sak där..

Bertil for på Älgjakt Och Anna-Greta åkte in på lasarettet i Umeå för att operera sin giftstruma, sköldkörteln gjorde hennes ögon utstående samt att hon var smal som en sticka, mycket berodde nog på hennes sjukdom, hennes ögon hade ploppat ut lite, hon såg ut som "Marty Feldman" Och jag fick ju som sagt vara hemma..

Sköta om 8 kor 1 häst,kalvar, samt några grisar. utfodra, mjölka korna, bära vatten,bära hö, var ju faktiskt allergisk mot gräs, snacka om att tala för döva öron, fanns inga vattenhoar, till kreaturen.

vissa av djuren kunde dricka 3 hinkar i stöten. jag var ju bara en liten pojke på 13 år.
fylla mjölkkannorna. 40-50 liter lasta dom antingen på släde eller kärra, beroende på underlag, köra ner dom till mjölkbryggan vid vägen 200 meter bort. lyfta upp dom..ca 150 cm upp på last bryggan ..

Blev sparkad av korna många gånger, trampad av hästen flera gånger. gissa va ont det gjorde att bli trampad av en "Nordsvensk" till häst kändes nästan som foten krossades.  

Biten av hunden flera gånger, Bertil Sandberg trodde han var en domptör, flera gånger så tryckte han in hunden in i hörnet med en stol, samtidigt som han slog hunden med en piska. för att hunden hade gjort nånting som, hunden inte fick göra.. som när hunden hade skitit inne så vart det pisk med rottingen, jag slapp bli piskad. han slog mig med nävarna i stället.

Fick aldrig hälsa på nån klasskompis i grannbyn, Sandberg ansåg att dom var inget bra sällskap, då blev det arbete på gården istället så det blev dåligt med skolgång för mig, var ju på gården och jobbade istället, fick ca 50 kr totalt som veckopeng under den tiden jag var där. vissa veckor kunde jag få nån kr andra veckor ingenting, jag slösar ju bara bort pengarna på onyttigheter sa dom.

Minns att vi åkte till Isaksson två gånger som förstod ett litet sågverk på den tiden i Lill-Träsk några km från Korpikå för att såga timmer en vardag,när jag egentligen skulle vara i skolan.

Bertil körde den blå traktorn och jag fick sitta på flaket tillsammans med timmerstockarna som skulle sågas, väl där så fastnade jag med "Långfingret"  mellan valsarna på cirkelsågens träbänk när jag skulle ta reda på ströbräderna , som skulle användas till strö, och det gjorde så ont att jag höll på svimma. och jag skrek som en gris av "Smärtan" och då upptäckte  Isaksson, han som körde/ägde sågen att det var nått fel, så han backade bandet som gjorde att jag kom lös från valsarna, och fingertoppen satt fast i en hudflik.

Så det blev transport till Sjukhuset i Kalix, som gjorde att jag fick vara hemma från skolan, men det gjorde inte mig befriad från arbete på gården.

När Anna-Greta åkte in på sjukhuset i Umeå för strumaoperation så blev jag ensam med Bertil i 1 vecka, en kväll så våldförde han sig på mig, kröp ner i min säng, sa att han var ledsen att han hade varit dum, det skulle bli bättre sen, i samband med det förde han min hand till sin penis "kläm lite på den sa han, dra skinnet upp och ner, plötsligt så vart handen kladdig och det luktade illa i min näsa, han sa att det är naturligt. även jag kommer att göra så ? undrade då vad han egentligen menade med det. 

.

Jag försökte få mamma att förstå att dom utnyttjade de mig hos Sandberg, men hon trodde inte det först. men när jag vidhöll min berättelse månad efter månad så tog hon kontakt med andra i byn, mamma ringde och frågade andra boende i byn hur det egentligen stod till, om det var så illa som jag sa. och det hon fick höra gjorde att hon yrkade att få tillbaka mig från Sandberg, för hon såg ju att jag for illa, det var ju inte därför som jag blev fosterson ansåg hon, mamma sa till mig senare när jag blev äldre, att hon frågade mina bröder om råd hur hon skulle göra, ville ju inte jag skulle fara illa.

 Minns än idag att jag gick oftast med knutna nävar, tyckte det var konstigt att andra gick med öppna händer, berodde nog mycket på att jag fick stryk titt som tätt.

Andra fosterhemmet jag kom till var hos Gunnar och Göta larsson i Svartbyn, 14 år gammal som hade ett jordbruk, och Göta var lärarinna på Svartbyskolan där jag gick innan pappa dog, det var en b-skola = klasserna var hopslagna, ettan och tvåan i samma klassrum, trean och fyran i nästa klassrum. och femman och sexan i nästa, Göta som var kristen försökte hålla pli på oss barn, jag kommer ihåg några gånger som jag fick sitta med en dumstrut på huvudet och stirra i hörnet av klassrummet på snurrstolen som användes när hon spelade på tramporgeln inför oss barn, det var när jag hade varit busig i klassen.  

Det var hos samma Larsson som vi grabbar i vår familj turades att hämta mjölk i mindre ämbar på en 3 liter när pappa levde. Samma larsson var släkt med Bengt och Mariann Larsson som hade pojkhemmet där jag placerades två dagar före femton års ålder,  och fick vara där tills jag var sjutton och ett halvt år.

Det är tänkt att barnen på ett pojkhem bara ska vara under ett kort tag för utredning, alla barnen på hemmet som var där utom jag fick åka hem efter några månader, men mig så låste dom in, det var ju rätt stor omsättning på pojkar, och alla hade de saker att berätta, och jag var ju omogen för min ålder, och ganska lättledd för min ålder då jag inte fått lära mig något, utom att bli bollad mellan olika institution eller haft just nån skolgång sedan tio års ålder , det var när pappa dog, och allt förändrades för mig.

Hos makarna Larsson så trivdes jag bra till en början, men när jag av oförstånd tog lite diesel från farmartanken så spillde jag nån deciliter utanför tanken på snön, för jag ville se om jag kunde få det att brinna på Svartbyträsket som var frusen "Grannpojken Lasse hade hällt ut bensin på isen mitt i natten, och tänt på  det såg så häftigt ut, och då ville jag se om man kunde göra samma sak med diesel, vilket inte fungerade.

Så när jag kom hem från skolan till familjen Larsson så ledde Gunnar Larsson in mig i Pannrummet och gav mig en ordentlig omgång med stryk, och inte var det nått försonligt snack inte, tänk om han hade talat om för mig istället, att så gör man inte för då kan det komma ut i marken och förorena grundvattnet om man har otur.

För jag var bara nyfiken på hur saker och ting fungerar, jag är lika nyfiken idag som då, men är nästan 2 meter idag, som gör att ingen som ifrågasätter det man gör.. annat var det när man var liten, för då fick man stryk istället.

Så det är inte undra på att man slutade trivas där och började vara borta från hemmet, och det ledde till att jag kom i dåligt sällskap, för jag har alltid varit godtrogen och litar på folk, och är det än idag. "Godtrogen" man kan ju inte tro på allt skvaller. utan vill bilda mig en egen uppfattning, och då kan det vara försent.

För man lär sig ju av misstagen, och som liten så har ju du ingen erfarenhet av livet som sådan, utan det får du genom livets resa.. men är det ingen som lär en något, så står du där sedan som en idiot, när dom vill berätta nånting . för du har ju inte den kunskapen som krävs för att förstå vad det handlar om. 

Jag var nere i stockholm nu den 19/10 2015 för samtal på ersättningsnämden om att få ersättning för min förlorade barndom, vid samtal med dom så sa dom "Umeå det var långt bort", du flyger ner så klart, och jag ville ju göra dom till viljes så jag accepterade detta. men eftersom jag har haft stroke oktober 2013 så är inte mitt minne det bästa, det var något med flyget minns jag.. men vad ?

Vid landning på Bromma så slog det mig, jag får ju högt blodtryck av att flyga men då var det försent jag satt ju i rävsaxen så att säga, det var bara att bita ihop och hoppas på det bästa att det inte skulle vara så farligt, men ack vad jag bedrog mig, det sprängde så mycket i huvudet så jag var tvungen att skrika av smärta, aldrig haft sån smärta i huvudet tidigare.

Så när jag satt med dom i ersättningsnämden för att berätta om min barndom så fick jag knappt fram ett ord, korta stycken kunde jag förklara med stor vånda, för det gjorde ont i huvudet. och jag var snurrig till tusen tack vara mitt höga blodtryck, som satte mig i dålig dager när jag skulle förklara min levnadshistoria som omhändertagen när jag var omhändertagen av samhället som liten.

Och jag kände ju var vinden blåste när jag inte kunde förklara mig, visserligen så hade jag skrivit ner allt som jag varit med om, ca 8 fullskrivna sidor men dom ville höra det med mina ord, men när jag inte kunde få fram det som jag skrivit ner så trodde dom mig inte. jag fick den vibben när ordföranden ifrågasatte min historia, som jag inte kunde berätta tack vare det höga trycket i huvudet, han sa det inte rent ut, med det var den känslan jag fick.

Dom som bestämde om min möjliga ersättning för min förlorade barndom hade förutfattade meningar, då jag kom dit i hela men enkla kläder, samt att jag också var långhårig, jag var/är fattig som en kyrkråtta på grund av min stroke som gör att jag lever på i stort sett existensminimum på grund av bristfällig skolgång med dåliga betyg som har gjort att jag inte haft något arbete under ca 15 år av min levnad, som har påverkat min pension i negativ riktning så jag har inte råd med några extra utgifter 

Dagen efter jag kom hem så gick jag på vårdcentralen för att undersöka mitt blodtryck då hade jag ca 180/120 och en som har haft stroke bör ej ha över 130/80 ska kanske tillläggas att blodtrycket inte var lika högt då som när jag var på nämden, hur jag vet det. man känner ju sin kropp bäst, och jag litar på mina intuitioner vad kroppen vill säga mig, och två dagar efter jag kom hem från Stockholm så kom avslaget på min förfrågan om ersättning för min förlorade barndom, dom hade bestämt sig redan efter mötet, när jag satt och knappt kunde få fram orden.
och det finns ingen möjlighet att överklaga beslutet, det har ju staten bestämt.

Så det resan kostade mig upprättelse samt min möjlighet till ett någelunda bättre liv på min ålderdom  när jag gick miste om mina 250.000 kronor som jag har rätt till och som hade hjälp mig något så oerhört, dom få år som jag har kvar i livet, men summan av kardemumman är att jag har blivit än mer besviken och samtidigt hatisk till samhället efter detta.

Efter min stroke som behandlades här på Umeå lasarett 2013 så har jag genomgått flera olika sorts magnetröntgen på min hjärna och enligt strokeenheten så har jag stora lakunära vitsubstansförändringar i hjärnan och ischemiska förändringar i hjärnbarken, läkarna säger att med mina skador så ska jag egentligen sitta i rullstol, troligtvis med halvsides förlamning, men än så rör jag på mig fast jag har dåligt med balansen samt närminnet som är är ett minne blott i vissa avseendén, det är som ett blankt papper.

Mitt blodtryck idag ligger på runt 160/110 så jag är snurrig mest hela tiden, jag tar inte tabletter mot stroken sedan december 2013, för jag får såna enorma biverkningar av medicinen(råttgiftet) som dom ordinerar till mig, så att jag vill ta livet av mig på så lite som 1/3 dels dos, jag blir suicide och vill hoppa från bron i Holmsund för att slippa allt.

https://www.youtube.com/watch?v=eZCFQyYbZa4

Får kraftiga svettningar, hjärtklappning, och en snurrighet som inte är av denna världen, det slamrade så mycket i huvudet så att jag var tvungen att ha på stereon högt för att försöka överrösta slamret i huvudet, kände som att jag höll på att bli tokig då jag inte fick sova.

Och som strokedrabbad så behöver jag mycket sömn, och när min sömn uteblev så höll jag på bli tokig. funderade flera gånger att hoppa från bron ner i älven. det är väl runt 12-15 meter ner, det klarar då inte en sån badkruka som jag, lär nog sjunka som en sten.

Har åkt in akut med ambulans några gånger till Universitetssjukhuset i Umeå när jag känt mig vansinnigt yr, kändes som jag skulle dö, jag vill ju inte dö än, då jag anser att jag har än lite att uträtta innan jag lämnar jordelivet för gott, insåg till slut att det var medicinerna som gjorde mig än mer yr på grund av att gifterna från tabletterna gick upp i huvudet på mig, som beror på att min lever samt njurar inte fungerar så bra längre efter ca 2 år med cellgifter.

Cellgifter slår ju inte selektivt utan den angriper all vävnad, det heter väl inte cellgifter för skojs skull.

Men det enda som jag fick från ersättningsnämden var ett papper att dom tror på min berättelse, men att det blir inga pengar och att beslutet inte går att överklaga, men att jag kan söka stöd för samtal hos st lukasstiftelsen om jag har några psykiska besvär. och när jag fick avslag på ersättningen så var det som ännu ett slag i ansiktet ifrån Statens sida.  

Om jag bara hade åkt tåg ner till Stockholm och inte flugit ner . då hade jag kunnat berätta om min barndom och inte suttit som en mussla stora stunder när jag inte fick fram orden på grund av det höga blodtrycket.

Nu i efterhand undrar jag inte om det var planerat av dom, vi ger han (mig) en flygresa ner så får vi se om han är lika talför som i pappret han har skickat ner till oss.

Och som det står längst ner i denna artikel, "Vi förbereder ärendet innan förhandlingen. Men den muntliga processen är avgörande. Väldigt sällan är vi säkra på innan hur vi ska göra, det är de sökandes egna berättelser som är avgörande. Då måste vi lyssna innan vi beslutar, säger han

http://www.gp.se/nyheter/reportage/1.2583163-jan-popp-fick-upprattelse-for-vanvarden

 Artikeln är borttagen nu och går ej att hitta i göteborgsposten.   

Och Margareta Larsson från SD i regeringen hade lagt en Motion 2013/14:So632

om att överklaga beslut från Ersättningsnämnden

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att införa en möjlighet att överklaga beslut av Ersättningsnämnden.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en uppföljning av avslag på ansökan om ersättning ska ske.

Motivering

Riksdagens beslut 2012 att de som vanvårdats av samhället ska kunna söka ersättning hos Ersättningsnämnden har i efterhand visat tankeväckande brister. Det beslut som togs var enligt min mening ett illa genomtänkt förslag som i hast beslutades utan en närmare analys.

Enbart mycket grov vanvård skulle enligt förslaget ligga till grund för ersättning varför Sverigedemokraterna anade att många sökande personer riskerade bli utan ersättning. I dagsläget har denna farhåga visat sig besannas då ersättning uteblivit om den systematiskt psykiska terrorn och våldet varit mer framträdande än det fysiska våldet – även om det fysiska våldet gett men för livet.

Även socialtjänstens svek mot barnen som medvetet tagit parti för fosterföräldrarna, trots vetskap om annat, är enligt min mening något som ska anses som grov vanvård som är ersättningsberättigande. Det spår som finns av fysisk och psykisk misshandel innebär i de flesta fall ett livslångt lidande som påverkar förmåga till nära relationer, ett fungerande arbetsliv och en söndertrasad självbild. Det är ett handikapp som medför ett icke fungerande socialt liv till följd av en mängd psykosomatiska sjukdomar.

I dagsläget har framkommit ett flertal fall som blivit nekad ersättning då nämndens ledamöter, efter riksdagens riktlinjer, inte ansåg misshandeln tillräckligt fysiskt grov. Med andra ord anses exempelvis inte grov psykisk misshandel likvärdigt med fysiska övergrepp. I dag har vi trots allt kännedom om att den psykiska misshandeln till viss del kan skada lika mycket som fysisk bestraffning. Vissa som upplevt långvarig grov psykisk misshandel anser även detta värre än att fysiskt misshandlas då själslig misshandel aldrig syns utanpå.

Med anledning av att Ersättningsnämnden är den enda i sitt slag, endast har propositionen att utgå från, det inte finns någon vägledande praxis från högre rätt och att flertalet av nämndens ledamöter inte är lagfarna, bör det införas en möjlighet för den person som fått avslag att överklaga beslutet till förvaltningsdomstolarna. I synnerhet om man tänker sig att möjligheten till ersättning förlängs eller att Ersättningsnämndens mandat förlängs, är det av vikt att det införs en fast praxis som klargör rättsläget och sätter upp riktlinjerna för när och varför ersättning ska utgå.

Slutligen brister lagförslaget i att man inte förstod vikten av att söka upp människor som fått avslag från Ersättningsnämnden. Denna brist på psykologiska insikter är oroväckande med tanke på att en människa som intervjuas i nämnden dels är nervös över om man kommer uppfattas som trovärdig och dels att de smärtsamma minnen man blottar för främmande människor river upp minnen och känslor, vilka man sedan ensam förväntas hantera efter ett eventuellt avslag. Ett sådant scenario förefaller återigen bli en repris från barndomen av att inte bli trodd eller att vanvården nonchaleras. Dessa människor blir därmed utan upprättelse och tenderar att bli lurade och svikna av samhället än en gång. Undertecknad anser att det är viktigt att de personer som får avslag, utöver de åtgärder som föreslås i en annan motion om personlig kontakt vid överlämnandet av avslag, även erbjuds obegränsad psykologhjälp och samtalsstöd. Vidare bör även, om personen avvisar hjälp, uppföljning ske genom personlig kontakt med jämna mellanrum under några år.

Avslutningsvis har människan olika förmågor till att minnas och uttrycka sig på så vis att nämnden förstår hur upplevelserna har påverkat en i livet. De som därmed har en bra verbal förmåga har större chans till ersättning än en person som, av olika omständigheter, inte kan uttrycka sig lika tydligt, målande och konkret. Till detta ska tilläggas att en stor del av de människor som svettats i Ersättningsnämnden kan ha varit påverkad av starka lugnande mediciner mot ångest för att överhuvudtaget klara av att blotta sig.

Jag anser därmed att förändringar snarast inleds enligt motionens intentioner.

Men av den motionen så blev det noll och inte, samt att när alla som hade sökt ersättning inte fick något på grund av tyckanden och hårt ställda krav inte fick ersättning så tyckte staten att det blev ju billigare än dom hade trott.

Jag har levt ensam i stort sett hela livet, var tillsammans med en tjej i tre år när jag bodde i Göteborg på 1980 talet, som gjorde mig så otroligt ledsen när hon utnyttjade min godhet, och lät mig fixa en atelje åt henne i Gamlestaden nära SKF,

Agneta som hon heter tyckte om att måla så det skulle bli ett ställe där hon kunde framhäva sina kostnärliga talanger sa hon. och jag som var blind av kärleken till henne såg inte vart det barkade, förrän hon sa att nu tar jag mitt pick och pack och flyttar till ateljen, hon hade träffat en ny kille utan min vetskap som hade rika föräldrar, och jag var inte välkommen dit till hennes atelje, som jag hade ordnat till henne.

Jag kom ju från en fattig familj i Norrbotten, i hennes ögon så jag stod väl inte så högt i kurs, nu när man ser tillbaka på detta, så jag gick in i väggen och blev så otroligt sårad än en gång, trodde att det räckte med min olyckliga barndom, men icke, livet är en skola säger många, man lär sig nya saker så länge man lever, så även jag. av skadan så blir man vis.

Jag hade inte träffat någon tjej på flera år, träffade en söt tjej på en krog på Järntorget den 6 April 1986 som jag följde med hem till vindsvåningen på Haga i Göteborg, för trevlig samvaro, så vi gick till sängs med lampan släckt,

vad hon inte sa till mig var att hon hade menstration just då, så efter avslutat samlag ville jag ta en cigarett när jag drog ut penisen så såg jag att det var blodröd av hennes blod, och sköljde av den med kallvatten, det var det enda hon hade i vindsvåningen i vattenväg, och det blev ju inga fler träffar med henne för hon hade ju en kille som hon umgicks med, hon var bara kåt på mig just den natten.

Till saken hör att hon hade Hepatit C som hon smittade mig med då, men det var nånting okänt på den tiden, sjukvården hade inte instument för att kunna diagnostisera det förrän 1994 år senare när jag tog ett blodprov, då så dom .. du har ju hepatit C, men då hade jag varit smittad i åtta år.

Och den 26 April 1986 så fick jag en sån vansinnig körtelfeber . det värkte något så kopiöst i lymfkörtlarna samt i halsmandlarna så jag knappt kunde svälja, läste i tidningen att en reaktor i kernobyl hade exploderat och att det drev ett moln med radioaktivitet mot södra Sverige och man kunde få körtelfeber, och att man skulle äta jod-tabletter för att motverka det, vilket så klart inte skulle hjälpt mig , för det var ju inte radioaktivitet som jag hade drabbats av utan det var ju "hepatit c som gjorde sig påmind när den bröt ut i kroppen min. det tar ca 3 veckor för hepatit att bryta ut från inkubations tillfället.

 flyttade till Umeå 1987 och träffade jag en jämnårig tjej här i 1989 som jag smittade helt ovetandes,  vilket jag förstod när hon sa sina konstiga symptom som hon hade fått, men det var inget som sjukvården kunde hitta då, men jag förstod att det måste vara jag som smittat henne, men eftersom jag var ovetande om det, fast jag testat mitt blod många gånger på sjukhuset efter min smitta som jag fått av tjejen i göteborg, jag kände ju att den var något fel på min kropp men allt jag fick till svar av sjukvården var att jag var frisk till 100 %, om man inte kan lita på myndigheter som sjukvården som ska värna om vår hälsa, så vem ska man då lita på.

Jag blev så enormt ledsen för att jag smittade henne, visserligen helt ovetande, men jag känner som att det var mitt fel, om jag inte hade legat med henne så skulle hon varit frisk, så från det tills jag började cellgiftsbehandlingen 7 år senare så levde jag i celibat, och ju längre tiden gått utan kvinnligt sällskap ju svårare har det blivit att skapa nya kontakter av det kvinnliga könet. så nu har jag levt ensam i mer än 25 år.

Och jag har tappat förtroendet för sjukvården än mer nu sedan fått min stroke som gör mig självmordsbenägen när jag tar pillren dom har ordinerat mig, och det enda dom kan ordinera mig är mera piller.

När jag fick stroken 3:dje oktober 2013 så sa läkaren på Umeå lasarett att jag var ett unikum, för enligt vad dom kunde se så var jag ett blankt papper och aldrig varit på sjukhus för något, det var konstigt tänkte jag , jag har ju opererat snoppen som 8 åring då jag hade en hudförträngning som gjorde att jag fick en allvarlig infektion, legat inne på infektionskliniken 1978 för hepatit B, och haft cellgifter i nära 2 år, 1998 - 2000  och jag frågade syster om tabletterna som dom skulle ge mig, vad är det för innehåll i dom, bara bra saker sa hon och visade mig blad som sa vad det var bra emot och inte vilka biverkningar som dom hade. jag var ju inte klar i knoppen just då tack vara stroken, så jag ifrågasatte ju inte henne,

Efter min stroke som behandlades här på Umeå lasarett 2013 så har jag genomgått flera olika sorts magnetröntgen på min hjärna och enligt strokeenheten så har jag stora lakunära vitsubstansförändringar i hjärnan och ischemiska förändringar i hjärnbarken, läkarna säger att med mina skador så ska jag egentligen sitta i rullstol, troligtvis med halvsides förlamning, men än så rör jag på mig, jag har ju inte samma fasta gång som tidigare samt närminnet som är ett minne blott i vissa avseendén. man annars så är det bra nu.

Av medicinen som läkarna säger att jag ska ta, så får jag kraftiga svettningar, hjärtklappning, och en snurrighet som inte är av denna världen, det slamrade så mycket i huvudet när jag tog tabletterna så att jag var tvungen att ha på stereon högt för att försöka överrösta slamret i huvudet, kände som att jag höll på att bli tokig då jag inte fick sova.

Mitt blodtryck idag ligger på runt 160/110 så jag är snurrig mest hela tiden, jag tar inte tabletter mot stroken sedan december 2013, för jag får såna enorma biverkningar av medicinen(råttgiftet) som dom ordinerar till mig, så att jag vill ta livet av mig på så lite som 1/3 dels dos, jag blir suicide och vill hoppa från bron i Holmsund för att slippa allt.

Och som strokedrabbad så behöver jag mycket sömn, och när min sömn uteblev så höll jag på bli tokig, funderade flera gånger att hoppa från bron ner i älven det är väl runt 15 meter ner, det klarar då inte en sån badkruka som jag, lär nog sjunka som en sten.
https://www.youtube.com/watch?v=eZCFQyYbZa4

Första dagarna så gick det bra att ta tabletterna, men efter en vecka så började jag må allt sämre, och åkte ambulans akut upp till sjukhuset, kändes som jag skulle dö av snurrighet. blev nästan lika yr som när jag fick stroken. mamma min dog ju i stroke för 10 år sedan, och henne matade dom med många sorters piller, mamma dog knall och fall mellan toaletten och sängen på hemmet dit hon hade kommit nån vecka innan.

Och när jag sent om sider tog upp det med sjuksyster att varför hade dom inte tittat i mina gamla sjukjournaler som dom måste ha, efter alla mina tidigare besök, så fräste hon till mig och sa "tror du att vi har tid att gå ner och titta i gamla journaler som ligger ner i arkivet efter varje patient som kommer in till oss på sjukhuset. 

Dom gick ju över till digitalt system på sjukhusen 2001 och då scannades inte dom gamla sjukjournalerna över till 

det nya digitala systemet, och med den utgångspunkten så lär ju folk bli än sjukare. när dom inte har hela sjukdomsbilden klar för sig men då får dom ju sälja än mer piller som dom har ensamrätt (monopol) på att försälja. allt annat är ju kvacksalveri enlig Läkemedelsverket  och Svenska läkarkåren som i samråd styr marknaden att försälja deras ofta giftiga mediciner,

Det finns nästan inte en medicin som inte har biverkningar, vissa mediciner kan ha upp till 40 olika biverkningar, men om det så hörs det inte ett ljud. bara hur bra och verksanmma dom är, vilket är hyckleri. 

För om man inte tittar i gamla journaler om vilka sjukdomar man haft eller vilka mediciner man tagit tidigare så är det ju allt för lätt att det uppstår komplikationer som är till skada för patienten inför den nya behandlingen

Har åkt in akut med ambulans några gånger till Universitetssjukhuset i Umeå när jag känt mig vansinnigt yr, kändes som jag skulle dö, jag vill ju inte dö än, då jag anser att jag har än lite att uträtta innan jag lämnar jordelivet för gott.

Insåg till slut att det var medicinerna som gjorde mig än mer yr på grund av att gifterna från tabletterna gick upp i huvudet på mig, som beror på att min lever samt njurar inte fungerar så bra längre efter min behandling med cellgifter.

Under åren 1998-2000 jag var en försökskanin i forskningens tjänst här i Umeå, dom skulle se om cellgifter var bra mot min kroniska hepatit c, visserligen så blev jag frisk, men mina njurar samt lever tog stor skada, men nån ersättning för det fick man ju inte, för det var ju på egen risk som man tog cellgifterna. 

Cellgifter slår ju inte selektivt utan den angriper all vävnad, det heter väl inte cellgifter för skojs skull.

jag hade ju läst på en sida på internet i USA 1991 att cannabis var bra när man tog cellgifter, så det hade jag i åtanke när jag påbörjade min cellgiftsbehandling 1998, jag hade ju ett kontaktnät i sverige med cannabisvänner på den tiden, det var ju cannabis som gjorde att jag fick fängelse 1986, så jag ordnade så att jag fick tag på cannabis till rätt pris, och det var ju i ett medicinskt syfte som jag åt cannabis, och inte för att bli påverkad. 

Till saker hör att jag har ett kusinbarn som har haft exakt samma svåra hepatit c och som också gick på samma behandling som mig något år senare, hennes lever orkade inte med cellgifterna utan den tog så stor skada så den slutade fungera, så hon gick genomgå en levertransplantation, som höll i 6 år, hon fick sin 3:dje lever våren 2014, men nu så mår mitt kusinbarn bra igen, till saker hör att hon tog inget cannabis under sin behandling, eftersom hon trodde på vad myndigheterna sa: att cannabis var nånting farligt, så det var nog därför hennes lever inte orkade med cellgifterna, lika bra som mig som tog just cannabis mot biverkningarna.  

Så jag anser att cannabis räddade mitt liv, visserligen så lever jag än men jag känner ju att kroppen inte mår så bra, för jag har ont i mina körtlar och min lever vissa dagar, och njurarna är skadade, om jag visste då vad jag vet idag, så hade jag inte tagit cellgifter utan ordnat så jag fått tag på ren cannabisolja som hade innehållit både THC och CBD och som hade botat mig från min kroniska hepatit c.

Och tabletter är ju ofta rent av farliga som jag skriver på: http://endocannabinoider.bloggplatsen.se/2015/07/23/11145710-origins-of-the-prescription-drug-epidemic/